Efter bröstcancern känns kroppen som ett hyrbil. Han säger "vi går tillbaka till det vi hade"

Fjorton månader efter behandling och kroppen känns fortfarande som en hyrbil. Rekonstruktion vänster sida, ärr jag kartlagt i spegeln som en turist, och en man som hela tiden säger "vi går tillbaka till det vi hade". Den meningen dödar mig varje gång. Vi går inte tillbaka. Jag är inte hon. Innan diagnosen gick vi på ett slutet ställe utanför Stockholm, kanske fyra gånger om året. Jag gillade det. Första gången jag klädde av mig framför honom efter operationen grät jag och vi försökte inte på nio månader. Förra månaden gjorde vi det, långsamt, bara vi, det var ömt och sorgligt och okej. Och det här som ingen varnade för — fantasierna kom tillbaka starkare än innan, men de handlar om främlingar. Specifikt om sådana som inte vet att jag varit sjuk. Som inte ryggar. Som inte tittar på mig som en modig liten soldat. Jag vill bli sedd som en kvinna som klivit in i ett rum, inte som en överlevare. Är det svek mot honom eller enda ärliga vägen tillbaka. Någon som kommit tillbaka till scenen efter onko — främlingarna hjälpte eller drog er bort från partnern.