Förra somras i Skåne träffade jag någon på campingen

Förra somras i Skåne träffade jag någon på campingen där vi var i två veckor. Jag, min man, våra två barn. Familjen i tältet bredvid hade en mamma som var ensam med tre barn, hennes man kunde inte komma med pga jobb. Vi pratade varje kväll efter att alla barn somnat. Hon hette inget jag säger här. Det var inget romantiskt. Men jag insåg där att jag kan vara en helt annan version av mig själv än hemma. Jag skrattade högt. Jag svor. Jag åt korv för fyra. Min man tittade konstigt på mig fjärde dagen. Nu är jag tillbaka i Möllevången, Malmö, samma rutin, samma jag-roll. Det har gått 10 månader. Jag mår fysiskt dåligt av att vara den jag är i mitt eget hem. Förlåt om det låter dramatiskt jag vet inte hur jag annars ska säga det. Köpte ny tvål förra veckan, den luktar inget alls, gillar inte den. Jag är 38, sjukgymnast, två barn 6 och 9. Min man är snäll. Det är problemet typ. Han är så snäll att jag inte kan vara arg på honom men ändå vill jag bryta något. Vill jag skilja mig? Nej. Vill jag att han ska se mig? Ja men jag vet inte ens vem mig är längre. Vad gör man när man inte kan namnge problemet men hela kroppen säger att något ska förändras.