Jag vet inte om jag är otrogen om jag bara tänker det

Jag vet inte om jag är otrogen om jag bara tänker det. Och om jag är det, då har jag varit det i ungefär 14 månader. Varje dag. Samma person. En kollega. Jag har aldrig sagt något. Aldrig rört. Aldrig skickat något olämpligt på meddelanden. Men jag tänker på honom på bussen, i duschen, på morgnarna, på kvällarna. Min man sover bredvid mig och jag tänker på en annan man. Jag är 42, jobbar på en myndighet i Stockholm, bor på Södermalm sen 12 år, gift sen 14, två barn 10 och 13. Det är inte ett dåligt äktenskap. Det är inte ens särskilt tråkigt. Det är bara att jag har ett helt liv i mitt huvud med en annan människa och det blir mer och mer verkligt för mig än mitt riktiga liv. Det skrämmer mig. Igår tog jag tunnelbanan hem och stod och tittade på en annons för glutenfritt bröd och började gråta. Inte över brödet. Bara över att jag har blivit en person jag inte vet om jag känner igen. Frågan. Är det otrohet. Ska jag säga det till min man. Ska jag berätta för kollegan så att åtminstone fantasin tar slut. Eller ska jag bara fortsätta och vänta ut det. Det känns som att jag är förlorad oavsett vad jag väljer.