Söndagsfrukost. Alla tysta. Tänkte — det är därför

Söndagsfrukost. Alla tysta. Sitter fyra runt bordet. Han, jag, två barn, 11 och 13. Yoghurt med müsli, kaffe, hör bara klockan i hallen och grannen ovanför som drar ut köksstolar. Tittar på honom och känner plötsligt — han också undrar varför vi sitter här. Att det här är vårt liv. Att vi gör det varje vecka i tolv år. I onsdags skrev han till mig på WhatsApp från andra rummet "jag skulle vilja prata om något, inte oss, oss två i världen". Jag visste inte vad jag skulle svara. La undan telefonen för natten. Nu på morgonen kommer han inte tillbaka till ämnet. Inte jag heller. Kanske bara söndag. Kanske regnet. Kanske hans mamma som ringt tre gånger i veckan och klagat. Typ. Men "oss två i världen" går inte ur huvudet. Det låter som om han redan läst något.