Sat ute på balkongen kl 02 och tänkte att jag inte vet vem min man är Sat ute på balkongen kl 02 i natt. Det regnade lite. Granne på andra sidan gården hade också ljus tänt, jag undrar vad de gjorde uppe så sent. Jag tänkte hela natten på att jag inte vet vem min man är längre. Vi är gifta sen 9 år, två barn 5 och 8, bor i Södermalm i en trea som vi knappt har råd med. Jag jobbar som projektledare på en arkitektbyrå han är lärare på högstadiet. Allt på pappret är fint. Sociala medier-fint. Men dom senaste två åren har vi typ blivit kollegor som driver ett hem ihop. Vi pratar om barnens schema, om vem som ska handla, om bilbesiktningen. Vi pratar inte om något annat. Jag försökte säga något i förra månaden, han sa att det är en fas. Men det är inte en fas det är vårt liv nu. Jag är 36 och jag känner att jag är 56 ibland. Han kysser mig på pannan när han går till jobbet. Pannan. Som om jag var hans syster. Vad gjorde ni när ni kände så här. Sa ni nåt. Eller bara väntade ut det. Jag är trött på att vänta ut saker.