Vid 43 fattade jag att jag dras till kvinnor. Inte sagt till mannen än

Tre på natten, kompis kök någonstans i Limhamn, fyra kvinnor, resterna av vinet och någon hemmagjord hummus. En av dem — ca 37, såg henne första gången, visade sig vara kollega till kompisen — började kramas på skämt, sen inte på skämt. Vi kysstes inte, så långt kom det inte. Men jag kände fysiskt att jag drogs till henne mycket starkare än jag borde. Åkte hem i totalt kaos, satt tyst i taxin och svarade inte på min mans meddelanden. [Kvinna43], gift i 18 år, två tonåringar, Möllevången. Med min man är allt bra, sex fungerar, ingen otrohet i bagaget under hela tiden. Aldrig märkt något liknande hos mig själv tidigare. Sen dess har jag märkt det överallt. På gatan, på jobbet, på café, på gymmet på passen. Förut tittade jag på kvinnor och tänkte "fin klänning". Nu tittar jag och tänker helt andra saker, och fångar mig själv och blir rädd. Jag är 43. Två barn. Asså jag vet inte vad jag ska göra. Tanken på att säga till min man skrämmer. Inte för att han är dålig, utan för att jag själv inte fattar vad det här är — en fas, sömnbrist, fyrtioårskris, eller har jag faktiskt levt så här länge utan att känna mig själv. Ni som varit med om sen biseksualitet — försvinner det eller bara förstärks? Och när säger man till partnern — nu mitt i förvirringen, eller när man själv vet att det är stabilt?